Skriveri för att fira början av Februari-månad.

Idag skall jag på loma. Helmi. Jag kom just att tänka på att jag faktist för första gången på helt jättelänge också kommer att ha en ledig vardag på måndagen! Jag kommer inte ihåg när jag senast skulle ha upplevt en civil måndag, måtte ha varit för ca fyra månader sedan.
Fyra månader sedan...tiden går snabbt, man hinner ju knappt fundera vart dagarna tar vägen! Förr tyckte man att en veckas semester i utlandet kunde kännas lång, nu känns en månad i SA kort. Just när man allt mer har börjat trivas. Livet som Wanha har varit riktigt roligt, man har fått mera ansvar och överlag mera att göra, ändå känner man sig mera fri! Under veckan var jag bland annat med sanitärerna i den gamla matsalen och utbildade rekryterna om de stupades vård. Ett ämne jag hade cirka 45 minuter att bekanta mig med. Ändå började det gå bättre vartefter. Jag uppskattade även att få arbeta med sanitärerna eftersom de är ett riktigt trevligt poppoo och min krigstida uppgift kommer att likna mycket deras.
Imorgon har rekryterna sin edgång då de blir utnämnda till jägare eller pionjärer. Tänka sig att dessa redan varit en månad i tjänst, känns som om de skulle kommit igår. De har alla fortfarande fem månader kvar. För vissa utökas dock tjänstgöringstiden med tre eller sex månader till, vilket i och för sig inte alls är så dåligt. Efter allt är detta lite av en loma från det normala livet. Ingen kommer hela tiden och påpekar att man måste kunna föra en mogen debatt för att få bra vitsord i utbildningen, utan man får vara helt tyst här också ibland, vilket faktiskt känns helt skönt! Ifall det blir diskussion om något kan man svara enligt det humör man råkar vara på och det uppfattas som helt naturligt, dock inte under arbetstid då man måste hålla sig mera skärpt.
Jag vet inte vad det beror på att man råkat falla för detta med militären, kanske är det en beundran för den punktlighet och ordning man själv så brister i, eller kanske är det något genetiskt fel. Efter allt var min morfar premiärlöjtnant vid kasernerna i Tavastehus på 50-talet var även min mor växte upp. Även kusinen min har hamnat på samma banor, som löjtnant vid internationella styrkorna.
Jeps, men nu måste jag iväg och städa stugan, annars får man igen höra av vår käre löjtnant Manninen: skämma dig stuga Jurmo! Nu du se till att sköta dendär lilla homman färdig som jag beonaat!!!